Små händelser i en stor värld

IMG_3267
Ett dråpligt urklipp ur Dala-Demokraten sommaren 2013 som lockade fram skrattet

Ibland händer något lite annorlunda i det vardagliga. För en vecka sedan hade en för mig okänd gammal kvinna pratat in ett meddelande på min mobilsvar. Hon mer eller mindre skrek i telefon ”Hej, det är från Töreboda. Jag ville veta hur det är med Hjördis. Lever hon? Du kan nå mig på …… (telnr), ja det är Siv”.

Jag var rätt förvånad kan jag säga. Jag trodde först att det var någon vän som skämtade, eller min man eller barnen…

Jag har fler gånger lyssnat av mobilsvaren men inte haft möjlighet att anteckna och trots att jag har ett nummer-minne utöver det vanliga vad gäller telefonnummer, så var det något hos hennes sätt att uttala numret som störde mitt minne, det gjorde det svårt helt enkelt. Men idag, så lyssnade jag ännu en gång. Ja, egentligen för att det var någon annan som lämnat meddelande, men så råkade jag höra Sivs meddelande igen. Perfekt, för jag hade denna gång möjlighet att anteckna också, så jag skrev ner alla detaljer. Efter lite funderande så tyckte jag dessutom att det kändes lite kymigt att jag vet att hon har ringt fel, för det kanske aldrig kommer ett svar till Siv, och det kändes som en väldigt stor fråga, den gällde ju faktiskt liv och död, även om det inte var så akut och dramatiskt. Så jag bestämde mig för att ringa Siv för att meddela att jag inte har något svar, hon måste ha ringt fel.

Svarar gör Siv efter bortåt 15 signaler, jag visste ju att det var en gammal kvinna, så hon kunde behöva lite tid för att komma till telefonen förstod jag. Siv svarar halvskrikande i telefonen med sitt namn. Jag berättar vad jag heter och varför jag ringer, men se då skriker hon ”Jag hör så dåligt, jag hör inte vad du säger! Vem är det?”. Jag tänker, tur att jag är hemma själv idag och halvskriker tillbaka i telefonen att det här är Elisabeth. Jag berättar mycket högt och tydligt att hon har ringt på min mobilsvarare och undrat om Hjördis lever. Hon svarar då ”Men jag har inte ringt till dig idag.” Återigen förklarar jag att meddelandet var från förra söndagen och att jag tänkte att det kan vara värdefullt för henne att veta att hon har ringt fel, om hon vill veta något om Hjördis, för då måste hon ringa vidare. Hon förklarar då att Hjördis är hennes syster och det går inte att få kontakt med henne för hon är så dålig. Så ska man prata med någon är det hennes systerbarn, för det är hon som hjälper till kring henne. Jag säger då att då kanske hon var på väg att ringa henne då, men att det blev fel och hon hamnade hos mig. Jag säger att jag hoppas att hon får rätt på svar om Hjördis och vi säger hej då.

Ja ett enkelt samtal, bara sådär. Vi har alla en historia och ett livsöde, på detta korta samtal hinner mina frågor och funderingar blomma upp. Vem är Siv? Är hon pigg i kropp och knopp? Har hon barn? Hur har hon levt sitt liv så här långt? Och hur gammal är hon? Är hon änka? Hade hon fin kontakt med sin syster Hjördis tidigare, som nu är okontaktbar? Bor de både i Töreboda? Vuxit upp där i en stor syskonskara? Hur fel ringde hon egentligen när hon ringde till mig, var det en eller fler siffror fel? Har vi några gemensamma vänner eller t.o.m. släktingar? Världen är liten, trots allt. Inget är otänkbart…

Egen bild från kvällspromenad
Egen bild från kvällspromenad

Ja det var ingen stor gärning jag försökt mig på idag, men faktiskt riktigt underhållande och den kändes god i hjärtat. Jag hoppas att Siv får svar på sin fråga och att hon och Hjördis får kontakt igen, på ett eller annat sätt…

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Slut på denna helg, som varit både solig och varm trots årstiden. Men nu börjar hösten närma sig och därmed även mörker och kyla, det känns i luften på morgnar och kvällar. Allt är föränderligt och det är så härligt, trots att det kan kännas bitterljuvt, precis som livet självt…

Kärlek till er alla! <3

/BettyBlue

 

Troll eller?!

250px-John_Bauer_1915När jag var liten var jag lite mörkrädd av mig. Och ja, vem visste, troll och spöken kanske fanns, logiskt sett borde det inte finnas men återigen vem kunde säga att det inte fanns?! Ja något sorts väsen, något man inte kunde se riktigt, men nog kände man sig iakttagen och om man tittade riktigt noga, såg man inte en silhuett av något?

Idag har jag fötterna på jorden och huvudet ca 1,60 m över den. Tycker själv att jag har sunt förnuft så det räcker. Jag har vuxit ifrån min mörkerrädsla och rädsla för att det skulle finnas något otyg. Finns det, är det knappast farligare än människan själv, men det är en annan historia. Troll har funnits i mitt liv sen barndomen. Nära vårt fritidshus i barndomen hade en släkting sin stuga uppe på berget. På vägen dit hittade man både stora och små stentroll efter vägen och en bit in i skogen. De hade kläder, var målade i grälla färger och hade buskiga hår och kedjor till halsband. I sin steniga formation var de ändå väldigt charmiga. Jag har faktiskt tyvärr ingen aning om vem som hade skapat dessa figurer. Kanske var det de som bodde där, tant Carin eller hennes man, min släkting Åke. Detta par var godheten själva och skratten var aldrig långt borta. Tyvärr dog han när jag var rätt liten, men jag kommer ihåg att han var kal på huvudet, stack sin pekfingerstump i min mage och pep och skojade till det. Det var en skojfrisk brunbränd man. Har inte så starka detaljerade bilder av hans utseende men hans fru Carin var underbar, och hon var brunbränd, liten och otroligt rynkig med knotiga fingrar. Jag slogs av att hon faktiskt var som en trollmor, med sina stora hängande örsnibbar med guldringar i. Hon bakade gott, lagade god mat, plockade bär och svamp, hejade högljutt när Björn Borg och Mats Wilander spelade om Sveriges tennisära och efter Åkes död hade hon ofta sin väninna Margit på besök. Margit hade sockersjuka (diabetes fick jag veta senare att det hette) och var en hejare på att fika, även om det var sockerfritt. Hmmm, kanske fanns det ett samband med att hon var både rundnätt, trött och hade värk i kroppen? Dessa damer var för övrigt otroligt rädda för åskan, så närhelst den bullrade och blixtrade när de var i stugan, oavsett tid på dygnet, så satt de i den gamla blå bilen som stod uppställd på gården och fick stanna enbart på grund av denna åskrädsla.

Troll5

I Åke och Carins stuga, som egentligen var flera stugor, så var det så hemtrevligt. Gulliga småblommiga tapeter, virkade spetsar och broderade gardiner och dukar, spännande böcker och tidningar och fina figuriner. Inte så märkvärdiga egentligen, men i mina barnögon var de spännande, vackra eller ibland bara konstiga. Många var de troll som fanns, antingen här och var i trädgården, gjorda av sten och det som funnits till hands, men de fanns inne som bilder och figurer också. John Bauers sagobilder med förunderliga troll med prinsessan Tuvstarr var en del och andra var de söta trollungar som hade utflykt på berget med trollmor och trollfar. Vet inte vem som målade dessa, men de var så otroligt svenska i natur och bild, och väldigt fina. Alltid glada som berättade en liten historia i sig själva.

mammatroll

Ja så långt från de fula elaka dumma trollen man sett på senaste åren i Sagan om Ringen m.m. Jag föredrar dessa charmiga söta trollen, men betackar mig för de plastiga figurer som man kan köpa för att ha inomhus eller ute i trädgården tillsammans med de hemska trädgårdstomtarna. Idag har ju även internettroll dykt upp men det är ju en helt annan historia. Inte alls fysiskt reella eller trevliga, står oftast för anonyma påhopp i cyberetern.

Överlag, önskar jag att alla sett och upplevt de fantastiska troll jag vuxit upp med. Jag föredrar de enkla men fantasieggande trollen som bestod av staplade stenar och målade ansikten på och trasselhår ovanpå. Ja det var lite av en svunnen tid som ändå inte är så långt borta, 70-talet.

Ha en trevlig lördag!

Kärlek till alla! <3 trollfar

Hej Världen!

Dagny Carlsson 103 år, SVTs program "Livet börjar vid hundra" 150827
Dagny Carlsson 103 år, SVTs program ”Det är inte så dumt att bli gammal” 150827 del 1

Välkommen till mitt första inlägg! Ja min helt egna blogg där mina tankar, idéer och känslor kommer att målas ut till tavlor och berättelser, korta och långa. Nödvändiga eller också helt onödiga. Helt enkelt skrivs det som faller mig in. Just i skrivande stund eller som legat och tryckt, men nu kommer ut.

Hej Världen! Ja den titeln stod redan här och jag tyckte den passade bra. Väldigt bra, för det är ju som en egen värld här i cyberrymden. Och för mig är det här en ny värld! Visst har jag läst någons blogg här och var. Ofta har det då gällt pyssel, mat, hälsa, handarbete eller odling och trädgård. Min senaste blogg-upptäckt var ändå den som var den mest spännande och faktiskt orsaken till att jag faktiskt kom till skott nu, med en egen blogg. Det var SVTs dokumentär om Dagny Carlsson, världens äldsta bloggerska, hela 103 år gammal! (Kan hon kan nog jag…) Denna fantastiska kvinna, bjöd på sig själv och inspirerar alla, oavsett ålder. Min 15-åriga dotter och min man satt som klistrade vid min sida. Åsså jag, som ena stunden satt och skrattade åt hennes franka och humoristiska framtoning men blev samtidigt tårögd, för jag förstår att hon inte alltid haft ett roligt liv med egna val. Men en viss känsla fick jag för denna rara dam, som klivit ur rollen som en grå liten mus, som hela tiden vetat sin plats. Nu har denna gråhåriga dam blivit så färgstark och levnadsglad att hon tar för sig av livet och dess äventyr och roligheter och struntar i vad som kan ses som normalt för en dam i hennes ålder. Hon påminner så mycket om min farmor Astrid, som var på god väg mot 100 år. Hon touperade och blekte sitt hår själv, hon använde läppstift och mascara, och kjol kommer jag knappt ihåg att hon haft någonsin, utan byxor var hennes melodi. Hon gick alltid med stora solglasögon utomhus och hade sin speciella jargong, sina uttryck och sin humor. Hon måtte ha gräddat flest pannkakor i hela världen och hon var många barns extramamma. En riktig krutgumma, som var så otantig att man häpnade. Ingen kunde tro att hon var så gammal som hon var. Härligt med kvinnor som inspirerar! Önskar att många flickor idag fick lite av den jävlar-anamma-andan som de här kvinnorna förmedlat. Flickor/tjejer av idag behöver förebilder, inte ytliga blogghoror, (bloggerskor som säljer själen, inget annat)  som säljer in sponsrade prylar hos följarna eller Hotell Paradise-offer, utan kvinnor, gamla som unga med sunt förnuft och egenvärde. Kan jag inte bli det för fler, önskar och hoppas jag iallafall att jag är det för mina döttrar.

Här finns också länk till Dagnys program och länk till hennes blogg för hugade spekulanter! :)

Kärlek till alla! <3